En hjärtesak

På måndag är det dags igen. Ultraljud. Börjar känna mig lite nervös eftersom dom inte vet om symptomen kommit tillbaka för att medicindosen behöver höjas eller om någon av hans patchar har börjat läcka. Jag hoppas i alla fall på det förstnämnda. Jag tror inte jag klarar av en till operation om jag ska vara helt ärlig. Kommer fortfarande ihåg det som det vore igår. Väntan innan och när dom har rullat in honom oron om allt ska gå bra eller inte. Jag kommer så väl ihåg kvällen innan hans första operation och det är ingenting jag vill uppleva igen. Andra gången blev det nästan ännu värre eftersom dom rullade in honom akut. Man fick ingen tid att förbereda sig på vad som skulle hända och sen tog det nästan dubbelt så lång tid som första gången, jag hade nerverna utanpå. Svårt att fokusera och tänka på något annat. Egentligen så vet jag att jag inte behöver oroa mig, eller rättare sagt att jag inte SKA tänka så. Tyvärr så är det lättare sagt än gjort, vilket bara gör saken så mycket värre. Måste försöka slappna av och tänka på annat. Känns som om jag är i stort behov av distraktioner, någon som har några förslag? Inte lätt att hitta något som får en att tänka på annat, inte när det är en sån stor del av vårat liv. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om något liknande. Svårt för dom att sätta sig in i känslan och verkligen förstå, men alla ni som försöker är guld värda. Så nu sitter jag är och lyssnar på Raubtier och har en liten minnestripp, trots att det är något jag försöker undvika. Det som är skönt är att jag kan skriva ut alla mina tankar här och inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Istället för att gå och grubbla på det så försöker jag få ur mig allt innan jag blir tokig av det, men det är inte alltid så lätt det heller. Det jag skriver om blir väldigt personligt och utlämnande för mig. Jag tror inte att folk förstår hur jobbigt det är egentligen att sitta och skriva om allt som går fel eller misslyckas. Ibland känns det som jag släpper folk alldeles för nära inpå men samtidigt känns det skönt att alla vet hur det står till utan att jag behöver ringa 20 personer varje dag. Känner mig naken när jag skriver som jag gör, svårt att lita på folk som jag har. Men samtidigt så vet jag att det är nyttigt. Eller jag vet inte, nu känns det som om jag gled ifrån ämnet lite grann. Men jag kan inte låta bli att tänka i dom banorna. Det kommer automatiskt vilket är ganska skrämmande. Det är inte så kul att veta att så fort vi ska på ultraljud så tänker jag på fler operationer och alla möjliga komplikationer som kan tillkomma. Men vad ska jag göra?

Satt och tittade igenom gamla kort på Gustav och började känna mig lite lätt nostalgisk. Tiden går så fort, jag kan knappt fatta att min kille har varit så liten.

På BB


Ca en vecka gammal




Ca sex veckor gammal


Ca tre månader tror jag


Fyra månader


Sju månader


Ca nio månader


Ett år


Behöver jag säga nåt mer?

Jo då, jag kan faktiskt annat än att älta samma saker om och om igen eller att skälla på folk. Så jag tänkte att iställer för att skriva en massa trök så bjuder jag på lite roliga bilder istället.

Titta och njut
Så här söt ser man ut när reklamen går på tv


En fikapaus i Lycksele djurpark, väldans nyvaken


Killarna nere på La Stella var snälla och gav honom en klubba


En riktig snygging lipar alltid när mamma ska ta kort


Så här snygg är han när han sover



Och med det gott folk så avslutar jag kvällen

Jo då gott folk, ännu en nattbloggning. Jag tänkte att ni lär ha så kul att läsa mina förvirrade inlägg mitt i natten så jag skulle göra ett försök till, fast denna gång hög på energidryck.

Ibland blir jag bara så trött på folk så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Folk som inte har med saker att göra bara ältar och ältar och förväntar sig att jag ska sitta och skvallra om det. Ge fan i det om ni inte bryr er annat än att vara ohälsosamt nyfikna och låt mig vara ifred. Inte en enda dag går utan folk som är som iglar och frågar och undrar än om det ena och det andra. Har sagt det förut och säger det igen. JAG BERÄTTAR INGET OM NI INTE HAR MED DET ATT GÖRA SÅ GE ER!
Nu ska jag ju inte vara hemsk och dra alla över en kam, för det finns folk som hör av sig varje dag som faktiskt bryr sig om mig och inte om att tillfredsställa sin nyfikenhet. Er alla tycker jag fruktansvärt mycket om.
Så nu sitter jag här mitt i natten, hög på energidryck och beklagar mig över alla hyenor i stan som inte bryr sig ett jävla skit. Jag är så trött på det. Om man inte bryr sig om folk varför höra av sig? Kan man verkligen vara så förannat nyfiken så man måste hålla på och göra saker värre än vad det redan är? När folk ställer en fråga som: Har du kommit över det nu då? då blir jag bara arg. Jag kommer över det när jag gör det. Det är inte precis någonting roligt. Det är pappan till min son och jag har en historia med honom. Varför måste jag komma över det på två veckor? Varför kan det inte bara få ta den tid det tar? Det blir inte bättre av att ni tjatar om det varenda dag, jag vet att ni vill veta grejer men vill jag inte berätta ena dagen så vill jag förmodligen inte berätta dagen efter heller eller dagen efter det. Alla ni som säger att det bara är att ringa om jag behöver prata, er vet jag iaf att ni bryr er. Jag menar, vad ska jag göra? Ska jag bara be folk att dra åt helvete efter som dom inte fattar? Allting blir så mycket jobbigare när man inte får tänka och tycka i fred, utan alla ska lägga sig i och vet precis vad jag egentligen ska tänka och tycka. Just nu snurrar det runt i skallen och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men allvarligt, få höra nu. Vad tycker ni egentligen? Är det konstigt att jag är ledsen?

Det ser ut som att det blir ännu en nattblogging trots allt. Jag vet inte varför jag sitter och häver ur mig allt mitt i natten, kanske känns det säkrare i mörkret än i dagsljus. På natten känns det mer som en dröm, än mitt på dan då man måste inse verkligheten.

Halv tre idag ringer min telefon och det är enhetschefen nere på psyk som ringer. Han pratar om hur hemskt det var och vilket chock besked det var för oss att få. (Nehe, det menar han inte?) I alla fall så säger han att dom har som standard att ringa och erbjuda dom närmaste att få komma och prata. Han babblar en stund och frågar sen om jag är intresserad. Vidare mumlade han någonting om att jag skulle få träffa Jockes läkare eller någonting sånt. Hur kan jag säga nej till det? Det var bara att tacka och acceptera. Så nu sitter jag här och fasar för mötet imorgon. Jag gillar inte psykologer. Men kanske dom kan säga nånting konkret? Jag vet inte.

Måste passa på att tacka alla som stöttar mig. Ni har ingen aning om vad det betyder.

Så imorgon ska jag inte bara hinna med ett dagismöte på förmiddagen och ett psykmöte på eftermiddagen, jag måste däremellan hinna med att ringa Polisen, Familjerätten och så måste jag ringa Barnkliniken i Västerås för att få en ny tid för ultraljud för att se om Gustavs medicindos måste höjas. Det känns med andra ord som att jag har ganska fullt upp imorgon. Hur jag ska hinna med allt har jag ingen aning om men på nåt sätt ska det väl gå? Eller? Ingen som vill ringa lite åt mig? Eller gå till dagis? Det känns som om jag skulle behöva ha några dygn med 48 timmar istället för 24. Mellan allt annat jag måste hinna med så ska jag även hitta tid att få sitta ifred och fundera lite. Jag börjar känna mig lite stressad så jag får fortsätta  svamla imorgon.

Nu sitter jag här och nattbloggar igen fast jag lovade mig själv att aldrig göra det. Det brukar bli såna förvirrade inlägg och man blottar alldeles för mycket av sina innersta tankar. Egentligen är det väl de jag har bloggen till. Att ha ett ställe där jag kan skriva precis vad jag känner utan att andra ska lägga sig i. Idag är det en riktigt tung dag. Det går inte ens att förklara. Det känns som om jag går omkring med ett dimhölje över mina ögon och allt jag kan tänka är: Varför?

Varför ge upp sitt liv när man har så mycket att leva för? Varför lämna så många lösa trådar som aldrig kommer att få svar? Varför lämna alla som bryr sig, utan någonting? Varför lämna sitt barn under såna omständigheter? Varför, varför och åter varför?

Så många frågor men inte ett enda svar. Frågor som förmodligen aldrig kommer att bli besvarade för den enda personen som kan svara på dom finns inte längre bland oss. Så många människor med lika många funderingar som aldrig kommer att förstå någonting, aldrig få några svar eller förklaringar. Livet är en tragisk lek som alltför ofta går fel. Hur ska man reagera? Vad ska man tänka, tycka eller känna? Jag känner att jag ställer frågor som är omöjliga att svara på men det ligger förmodligen i den mänskliga naturen att alltid vilja veta allt. Hur ska man få någon ro med en massa funderingar men inte några svar?

Jag ska komma till saken istället för att svamla omkring som en toka. Fredag natt ringer min mobiltelefon mitt i natten, jag svarar och rösten i andra änden frågar vem det är han pratar med. Madelene Nykvist säger jag varpå han presenterar sig och säger att han ringer från polisen. Bara det gav mig nästan en hjärtattack. Vidare säger han att han vill prata med mig och han står utanför porten och att jag ska komma ner och öppna. Uppe i lägenheten igen så berättar han att Jocke har tagit sitt liv. Jag fattar ingenting. Det är nollställt. Skulle min sons pappa inte finnas mer? Nej det har jag svårt att tro. Men så var det. Min son kommer aldrig att komma ihåg sin pappa, aldrig få lära känna honom, leka med honom, krama honom eller bara prata med honom.
Kommer inte ihåg hur jag reagerade, jag blev för chockad. Men jag kunde snabbt konstatera att polisen inte stod och drev med mig. Jag stod och stammade i säkert tio minuter innan jag kunde få ur mig nånting, jag kunde inte fatta det. Min son har ingen pappa längre.
På lördagen när jag vaknade kändes det fortfarande som en dröm, en hemsk dröm innan jag insåg att det var verklighet. Min son har verkligen inte längre någon pappa. Allt eftersom dagen gick och jag ringde runt och berättade för folk så började reaktionerna komma. Jag tänkte på Gustav och allt han kommer att missa, på allt Jocke kommer att missa, på allt båda kommer att missa. Istället för att ha ett helt liv på sig att lära känna sin pappa så tog allt slut på bara några sekunder. Ungefär nu så börjar känna mig lite arg.
Hur kan man göra så? Hur kan man lämna sitt barn under såna omständigheter? Vad tänker man på när man tycker att man inte har något att leva för? Att allt är värdelöst och det finns ingen utväg?
Jag förstår inte och kommer nog aldrig förstå. Det kanske verkar hemskt att jag känner ilska mot honom men jag är inte arg på det sättet. Jag är arg på allt som han missunnade Gustav i samma sekund som han tog det beslut som han tog. All sorg han orsakade sin sambo och hennes son. Hans föräldrar, vänner och alla andra som brydde sig om honom. Att bara lämna alla. Det gör mig riktigt arg.
Samtidgt så är jag är ledsen av precis samma anledningar.

Jag vet inte hur jag ska förklara för Gustav när han börjar fråga om sin pappa. Hur ska jag kuna förklara att han tyckte att livet inte var värt att leva? Hur ska jag förklara att han älskade honom så mycket men ändå inte ville leva för att se honom bli vuxen? Kanske är jag självisk och bara tänker på hur det påverkar Gustavs liv, men hur ska jag kunna tänka på något annat sätt? Jag vet att jag inte är den som lider mest, långt ifrån, det vet jag. Men betyder det att jag inte har någon rätt att reagera? Betyder det att jag ska dra på mig en mask och låtsas likgiltig? Det går bara inte.

Nej, jag tror jag har svamlat tillräkligt nu för en natt men jag kan ändå inte sluta grubbla.
Jag försöker intala mig att om jag visste varför så skulle det kännas lättare att acceptera, men sen funderar jag på om jag verkligen vill veta. Vill man veta när det väl kommer till kritan eller är det skonsammare att inte ha en aning?