En hjärtesak

Nu sitter jag här och nattbloggar igen fast jag lovade mig själv att aldrig göra det. Det brukar bli såna förvirrade inlägg och man blottar alldeles för mycket av sina innersta tankar. Egentligen är det väl de jag har bloggen till. Att ha ett ställe där jag kan skriva precis vad jag känner utan att andra ska lägga sig i. Idag är det en riktigt tung dag. Det går inte ens att förklara. Det känns som om jag går omkring med ett dimhölje över mina ögon och allt jag kan tänka är: Varför?

Varför ge upp sitt liv när man har så mycket att leva för? Varför lämna så många lösa trådar som aldrig kommer att få svar? Varför lämna alla som bryr sig, utan någonting? Varför lämna sitt barn under såna omständigheter? Varför, varför och åter varför?

Så många frågor men inte ett enda svar. Frågor som förmodligen aldrig kommer att bli besvarade för den enda personen som kan svara på dom finns inte längre bland oss. Så många människor med lika många funderingar som aldrig kommer att förstå någonting, aldrig få några svar eller förklaringar. Livet är en tragisk lek som alltför ofta går fel. Hur ska man reagera? Vad ska man tänka, tycka eller känna? Jag känner att jag ställer frågor som är omöjliga att svara på men det ligger förmodligen i den mänskliga naturen att alltid vilja veta allt. Hur ska man få någon ro med en massa funderingar men inte några svar?

Jag ska komma till saken istället för att svamla omkring som en toka. Fredag natt ringer min mobiltelefon mitt i natten, jag svarar och rösten i andra änden frågar vem det är han pratar med. Madelene Nykvist säger jag varpå han presenterar sig och säger att han ringer från polisen. Bara det gav mig nästan en hjärtattack. Vidare säger han att han vill prata med mig och han står utanför porten och att jag ska komma ner och öppna. Uppe i lägenheten igen så berättar han att Jocke har tagit sitt liv. Jag fattar ingenting. Det är nollställt. Skulle min sons pappa inte finnas mer? Nej det har jag svårt att tro. Men så var det. Min son kommer aldrig att komma ihåg sin pappa, aldrig få lära känna honom, leka med honom, krama honom eller bara prata med honom.
Kommer inte ihåg hur jag reagerade, jag blev för chockad. Men jag kunde snabbt konstatera att polisen inte stod och drev med mig. Jag stod och stammade i säkert tio minuter innan jag kunde få ur mig nånting, jag kunde inte fatta det. Min son har ingen pappa längre.
På lördagen när jag vaknade kändes det fortfarande som en dröm, en hemsk dröm innan jag insåg att det var verklighet. Min son har verkligen inte längre någon pappa. Allt eftersom dagen gick och jag ringde runt och berättade för folk så började reaktionerna komma. Jag tänkte på Gustav och allt han kommer att missa, på allt Jocke kommer att missa, på allt båda kommer att missa. Istället för att ha ett helt liv på sig att lära känna sin pappa så tog allt slut på bara några sekunder. Ungefär nu så börjar känna mig lite arg.
Hur kan man göra så? Hur kan man lämna sitt barn under såna omständigheter? Vad tänker man på när man tycker att man inte har något att leva för? Att allt är värdelöst och det finns ingen utväg?
Jag förstår inte och kommer nog aldrig förstå. Det kanske verkar hemskt att jag känner ilska mot honom men jag är inte arg på det sättet. Jag är arg på allt som han missunnade Gustav i samma sekund som han tog det beslut som han tog. All sorg han orsakade sin sambo och hennes son. Hans föräldrar, vänner och alla andra som brydde sig om honom. Att bara lämna alla. Det gör mig riktigt arg.
Samtidgt så är jag är ledsen av precis samma anledningar.

Jag vet inte hur jag ska förklara för Gustav när han börjar fråga om sin pappa. Hur ska jag kuna förklara att han tyckte att livet inte var värt att leva? Hur ska jag förklara att han älskade honom så mycket men ändå inte ville leva för att se honom bli vuxen? Kanske är jag självisk och bara tänker på hur det påverkar Gustavs liv, men hur ska jag kunna tänka på något annat sätt? Jag vet att jag inte är den som lider mest, långt ifrån, det vet jag. Men betyder det att jag inte har någon rätt att reagera? Betyder det att jag ska dra på mig en mask och låtsas likgiltig? Det går bara inte.

Nej, jag tror jag har svamlat tillräkligt nu för en natt men jag kan ändå inte sluta grubbla.
Jag försöker intala mig att om jag visste varför så skulle det kännas lättare att acceptera, men sen funderar jag på om jag verkligen vill veta. Vill man veta när det väl kommer till kritan eller är det skonsammare att inte ha en aning?