BVC
8075 gram och 71 cm lång. Han ligger fortfarande under på vikten men han har kommit tillbaka till sin kurva och det är det som är viktigast. Så idag har jag en bra dag. Det känns bra att veta att han är på väg tillbaka till det som var förut. High on life :D.
Lovade ju lite nya bilder men jag har tyvärr inte hittat min kabel till kameran än så ni får ge er till tåls. Jag bara kände för att skrika ut allt positivt för omväxlings skull. Annars känns det som om jag bara sitter och totaldeppar i mina tankegångar.
Nej, nu ni så ska jag ställa mig och stryka mina nya gardiner jag köpte idag. Kanske inte så roligt men resultatet blir nog bra.
Imorgon bär det av till Västerås. Tänkte bara skicka en varning till alla att det blir barnvagnsrusning där. Jajemensan jag och sandra ska ta knoddarna med och göra stan osäker.
Får inte glömma att tacka Jenny för att hon fick mig glad igår. Känns så skönt att prata med någon man har känt hela livet. Även fast vi inte umgås så mycket så är det ändå kul att träffas och ta en fika och snacka lite skit.
Får inte heller glömma att skicka en liten tanke till min Veronica som för tillfället hoppar på kryckor. Krya på dig.
Totalt kaos
I lördags gick då flyttlasset äntligen. Hela en och en halv våning flyttade vi. Egentligen så höll jag och michelle på och flytta ner småsaker hela veckan men i lördags kom äntligen alla möbler på plats. Så det kommer mer bilder så fort jag hittar kartongen med alla sladdar.
För tillfället håller vi på med att vänja honom att sova i eget rum. Gud vad jag saknar honom i sovrummet på nätterna, det blir så tomt och tyst. Det är då man börjar tänka på hur fort tiden går egentligen. Han är redan 7 månader. Det är 3 månader sen han opererades. Allt känns så overkligt, så avlägset. Det känns som om det var igår han opererades första gången och när doktorn kom två dagar senare och sa att dom skulle köra upp honom igen men akut den här gången. Hjärtat satt i halsgropen och det kändes som om hela världen rasade. Men nu när man tittar bakåt på det så gick allt bra och han klarade sig nästan utan men. Dessvärre så upptäcktes det när vi kom till Västerås för att mellanlanda innan vi fick åka hem, att han hade ett blåsljud som var ovanligt att få så lång tid efter operationen. Det upptäcktes en hel vecka efter, och dom vet fortfarande inte varför han har det. Så det är fortfarande kontroller som gäller. Dessutom så fick han hjärtrusningar som kom och gick som dom inte heller vet varför han har, det var tydligen inte heller så vanligt.
Men jag försöker att inte tänka på det så mycket, det kanske låter hemskt men jag försöker fokusera på det positiva och inte tänka på det som gör mig ledsen och orolig. Det går inte att gå runt varje dag och tänka negativa tankar. Men jag måste ju erkänna att jag har mina svackor. Ibland bara släpper det, och samtidigt som det är jobbigt så känns det också väldigt frigörande. Skönt att släppa ut allt ibland, det är skönt att ventilera allt lite då och då. Men jag ska inte sitta här och tröka ut er med mitt svammel om högt och lågt. Allt blir bra till slut. Vi fixar och donar med mediciner och läkartider och tar allt som det kommer. Oftast i alla fall.
Men då och då tänker jag, att vad finns det att se fram emot? Han kommer få äta sin medicin några år sa läkaren. Vi måste fortsätta gå på kontroller på grund av blåsljudet. Han är märkt för livet och det känns väldigt jobbigt att någon så liten ska behöva gå igenom allt detta.
Men sen kommer tanken med stort T. Han fyller snart ett år. Inte är det långt kvar inte. Det är min ljuspunkt. Min prins. Han växer och utvecklas och hänger med precis som han ska fast han har legat på sjukhus. Snart kommer han att börja gå, han har börjat dra sig upp på fötterna.
Och precis då när jag tänker på allt det då känns hela världen helt jävla underbar.
Förkylningstider
Godnatt alla glada där ute
Nytt år nya löften
Nyårsdagen började med ett tvättpass, inte världens roligaste göra kanske men har man en liten dreggelpelle så har man. Det är så skönt när man ser att han återhämtar sig varje dag och blir lite piggare. Lite jobbigt dock att vi inte vet hur länge han ska äta sina betablockare, men jag antar att det blir nåt år som det lät.
Annars har vi bara tagit det lugnt och varit nere hos grannen och druckit kaffe och snackat skit. Stackare som får sitta hela dagarna och lyssna på oss.
Idag är det den tredje och han bara vill inte sova. Klockan är tio över tolv på natten och jag känner att ögonlocken blir tyngre och tyngre. Då tänkte jag att nej då får han vara uppe, så nu är det racing på hög nivå genom hela lägenheten ackompanjerat med gälla glädjeskrik så jag tror att trumhinnorna ska spricka. Men men, bara han är glad så blir nog allt bra till slut.
Sen tyckte han att det räckte med bilder. Annars så slutar det väl med att han ser små prickar permanent.
Vi får väl se om han blir trött nån gång eller om det blir att sitta uppe i natt. Nej usch så får jag inte säga, tänk om han lyssnar.
Hoppas att ni alla får ett helt underbart nytt år. Ha det bra.
