En hjärtesak

I torsdags var det äntligen begravning i alla fall, eller kanske inte ska säga äntligen? På ett sätt så var det skönt för man kan få ett slags avslut på en del av det, men samtidigt så blir det jobbigare för allt blir så verkligt. Det är så mycket som snurrar runt i huvudet så jag vet inte vart jag ska börja nånstans. Det blir så svårt att få ur sig nånting när det inte finns någon att prata med, eller det finns många att prata med men jag en del vill bara höra en massa skvaller och bryr sig egentligen inte om hur jag mår och då blir jag bara så trött. Ska det verkligen vara så svårt att lämna mig ifred då? Uppenbarligen. Vad ska man göra för att få folk att förstå? Jag menar, helt ärligt nu, är det verkligen så svårt? Jag tycker inte det men jag kan ju ha fel. Allt blir så krångligt, komplicerat och jobbigt. Alla säger, du kan prata med mig. Men hur vet jag att jag verkligen kan lita på personen i fråga? Att personen i fråga verkligen bryr sig om mig och inte allt jag vet? Helt omöjligt. Nu känns det som det börjar bli lite rörigt i mina tankar men det bjuder jag på. Förstår knappt själv så det jämnar ju ut sig.
Tror att det är så svårt att skriva om för jag tycker att det är så personligt, men samtidigt så är det skönt att bara få ur sig allt utan att behöva sitta med någon som ser medlidande ut. Eller nu blev det fel igen. Jag är väldigt glad att mina vänner har medlidande och bryr sig, men det är svårt att prata om eftersom dom inte kände honom. Låter det logiskt? Antagligen inte. Kan ju vara kul och se om någon hänger med i mina förvirrade tankar.
Äh, tror jag ger upp. Visst folk förstår ändå inte.