En hjärtesak

Det var då på tiden. Jag har gått och väntat och väntat och väntat på ett svar.
Gustav blev uppkopplad på ett långtids EKG för ca två månader sen för att se hur det var med hans rytmrubbning. Sen dess har jag gått och väntat och hoppats. Blivit nervös så fort det har ringt från ett okänt nummer och tänkt: nu får jag veta om han blir av med medicinen eller inte. Men inget samtal kom.
Till slut så tröttnade jag på att vänta så jag ringde dom imorse och dom skulle lämna ett meddelande till Gustavs läkare. Och han ringde upp och pratade på om både det ena och det andra och till slut så sa han dom magiska orden: "Jag tycker att vi tar bort medicinen".
Det har jag väntat på enda sen han började med den. Det är så skönt att det inte ens går att beskriva. Livet känns så mycket lättare på en gång. Min lilla kille är nästan frisk. Hur kan man förklara den känslan? Att veta att man inte behöver oroa sig längre, inte behöver låta dagen kretsa omkring hans medicin tider, att inte behöva tassa in till honom mitt i natten och ge honom den och att kunna åka iväg när man vill utan att behöva ha med sig sprutan jämt. När alla dom känslorna hade passerat i huvudet på mig så säger läkaren: MEN...
Men OM han skulle få en hjärtrusning så måste du veta vad du ska titta efter. För du har bara ungefär ett halv dygn på dig innan hjärtat börjar krokna.

Så just nu kan jag inte bestämma mig om jag ska vara överlycklig eller om jag ska fortsätta oroa mig. För några sekunder trodde jag att allt var som det skulle och att det skulle bli bra till slut. Det är klart att det är ett steg i rätt riktning, men ändå. Jag vet att jag inte ska oroa mig så mycket men hur kan jag låta bli? Jag kan inte låta bli att tänka i dom banorna. Vad händer om han får en rusning när han har somnat vid sex, jag menar, han kan sova tills åtta på morgonen därpå. Jag får väl sammanfatta det som att jag är oroligt överlycklig. Lägg dessutom till att han inte behöver komma på ett nytt ultraljud förrän om ca ett halvår så börjar vardagen verka ganska normal nu.

Visst har jag väl mina svackor när jag kommer ihåg tiden på sjukhuset, hur jobbigt det var, hur maktlös man kände sig och allt han fick gå igenom. Ibland så sitter jag och tittar på korten jag tog och kan nästan inte förstå att det är min lilleman som har alla dom där slangarna i, runt och på sig. En mammas värsta mardröm. Jag tittar på hans ärr och kan knappt förstå att han som är så liten varit tvungen att utstå allt det där. Så här i efterhand så vet jag att det har gjort mig starkare, åtminstone hoppas jag det.

Jag bjuder på en liten tillbakablick på tiden i Göteborg, så förstår ni att jag verkligen inte saknar det

Ja jag vet, det har varit tyst alldeles för länge nu. Men det känns som att på senaste tiden har det bara varit för mycket. I torsdags fick vi lov att ta bort våran underbara lilla Romeo endast sju månader gammal. Jag saknar honom så otroligt mycket. Ingen som kommer till dörren när man kommer hem och ingen som kommer hoppandes upp i soffan på kvällarna och inga morgonpussar ( läs morgonslick) innan man vaknar. Det är bara tomt, tyst och tråkigt.
Det började på tisdag eftermiddag när han helt plötsligt faller ihop i soffan och ligger och krampar. Jag ringer veterinären som konstaterar att han förmodligen har haft ett epilepsi anfall och att det inte är någon fara. Får han något mer så skulle jag ringa men det trodde hon inte att han skulle få. Nej men inte alls?? Fram tills klockan 5 på morgonen hade han haft sex stycken! Så jag ringer väl veterinären igen och frågar vad jag ska göra, och hon säger att jag måste åka till Strömsholm med honom. Jag sätter mig och ringer dit istället och pratar igenom det som har hänt med dom och dom säger att det man kan göra är att antingen komma in med honom eller att ta bort honom av djurhälsoskäl. När man har haft så många anfall på så kort tid så har hjärnan tagit mycket stryk och dom kan inte lova att han blir som vanligt. Det kanske inte märktes jätte mycket på honom så, men det var såna småsaker som man såg direkt. Han bara låg i soffan och kom inte till dörren när man öppnade den och andra likadana saker som han annars alltid gör.
Jag ringde till veterinären igen och sa att vi hade beslutat att avliva honom p.g.a djurhälsoskäl.
Jag fullkomligt älskar våran veterinär, hon är så förstående och hon är trevlig. Jag passade på att prata lite med henne om det och hon sa att det är väldigt ovanligt att en så ung hund har så allvarliga epilepsianfall och hon höll med om att det var bäst i längden för honom.
Men visst känner jag mig hemsk som tog bort en sån liten hund. Men är det rättvist att börja en medicinering med medicin som har väldigt många biverkningar som han skulle ha fått äta resten av livet och vi kanske hade fått tagit bort honom ändå? Att ha börjat men blivit tvugna att ta bort honom för att han hade fått en biverkning?
Som tur var (om man nu kan säga så) så höll hon med mig och tyckte att det var ett starkt beslut att fatta för att han inte skulle få lida i onödan.
Jag vet inte riktigt. Sen att det finns folk som går runt och snackar en massa skit blir jag bara arg på.
Då kommer min fråga till er. Vad gör ni med en stor hund som ska dominera? Det är gentligen allt jag undrar över denna kväll?