Har hamnat lite efter igen
Ja jag vet, det har varit tyst alldeles för länge nu. Men det känns som att på senaste tiden har det bara varit för mycket. I torsdags fick vi lov att ta bort våran underbara lilla Romeo endast sju månader gammal. Jag saknar honom så otroligt mycket. Ingen som kommer till dörren när man kommer hem och ingen som kommer hoppandes upp i soffan på kvällarna och inga morgonpussar ( läs morgonslick) innan man vaknar. Det är bara tomt, tyst och tråkigt.
Det började på tisdag eftermiddag när han helt plötsligt faller ihop i soffan och ligger och krampar. Jag ringer veterinären som konstaterar att han förmodligen har haft ett epilepsi anfall och att det inte är någon fara. Får han något mer så skulle jag ringa men det trodde hon inte att han skulle få. Nej men inte alls?? Fram tills klockan 5 på morgonen hade han haft sex stycken! Så jag ringer väl veterinären igen och frågar vad jag ska göra, och hon säger att jag måste åka till Strömsholm med honom. Jag sätter mig och ringer dit istället och pratar igenom det som har hänt med dom och dom säger att det man kan göra är att antingen komma in med honom eller att ta bort honom av djurhälsoskäl. När man har haft så många anfall på så kort tid så har hjärnan tagit mycket stryk och dom kan inte lova att han blir som vanligt. Det kanske inte märktes jätte mycket på honom så, men det var såna småsaker som man såg direkt. Han bara låg i soffan och kom inte till dörren när man öppnade den och andra likadana saker som han annars alltid gör.
Jag ringde till veterinären igen och sa att vi hade beslutat att avliva honom p.g.a djurhälsoskäl.
Jag fullkomligt älskar våran veterinär, hon är så förstående och hon är trevlig. Jag passade på att prata lite med henne om det och hon sa att det är väldigt ovanligt att en så ung hund har så allvarliga epilepsianfall och hon höll med om att det var bäst i längden för honom.
Men visst känner jag mig hemsk som tog bort en sån liten hund. Men är det rättvist att börja en medicinering med medicin som har väldigt många biverkningar som han skulle ha fått äta resten av livet och vi kanske hade fått tagit bort honom ändå? Att ha börjat men blivit tvugna att ta bort honom för att han hade fått en biverkning?
Som tur var (om man nu kan säga så) så höll hon med mig och tyckte att det var ett starkt beslut att fatta för att han inte skulle få lida i onödan.
Jag vet inte riktigt. Sen att det finns folk som går runt och snackar en massa skit blir jag bara arg på.
Då kommer min fråga till er. Vad gör ni med en stor hund som ska dominera? Det är gentligen allt jag undrar över denna kväll?
Det började på tisdag eftermiddag när han helt plötsligt faller ihop i soffan och ligger och krampar. Jag ringer veterinären som konstaterar att han förmodligen har haft ett epilepsi anfall och att det inte är någon fara. Får han något mer så skulle jag ringa men det trodde hon inte att han skulle få. Nej men inte alls?? Fram tills klockan 5 på morgonen hade han haft sex stycken! Så jag ringer väl veterinären igen och frågar vad jag ska göra, och hon säger att jag måste åka till Strömsholm med honom. Jag sätter mig och ringer dit istället och pratar igenom det som har hänt med dom och dom säger att det man kan göra är att antingen komma in med honom eller att ta bort honom av djurhälsoskäl. När man har haft så många anfall på så kort tid så har hjärnan tagit mycket stryk och dom kan inte lova att han blir som vanligt. Det kanske inte märktes jätte mycket på honom så, men det var såna småsaker som man såg direkt. Han bara låg i soffan och kom inte till dörren när man öppnade den och andra likadana saker som han annars alltid gör.
Jag ringde till veterinären igen och sa att vi hade beslutat att avliva honom p.g.a djurhälsoskäl.
Jag fullkomligt älskar våran veterinär, hon är så förstående och hon är trevlig. Jag passade på att prata lite med henne om det och hon sa att det är väldigt ovanligt att en så ung hund har så allvarliga epilepsianfall och hon höll med om att det var bäst i längden för honom.
Men visst känner jag mig hemsk som tog bort en sån liten hund. Men är det rättvist att börja en medicinering med medicin som har väldigt många biverkningar som han skulle ha fått äta resten av livet och vi kanske hade fått tagit bort honom ändå? Att ha börjat men blivit tvugna att ta bort honom för att han hade fått en biverkning?
Som tur var (om man nu kan säga så) så höll hon med mig och tyckte att det var ett starkt beslut att fatta för att han inte skulle få lida i onödan.
Jag vet inte riktigt. Sen att det finns folk som går runt och snackar en massa skit blir jag bara arg på.
Då kommer min fråga till er. Vad gör ni med en stor hund som ska dominera? Det är gentligen allt jag undrar över denna kväll?
Kommentarer
Trackback
