En hjärtesak

Ja, det har ju varit lite dött här ett tag men jag kan bara skylla på att jag har varit helt död på grund av olika orsaker och knappt orkat med en dator över huvud taget. Men nu är jag (nästan) pigg och glad igen och känner för att bombardera alla med mina förvirrade tankar och känslor igen. Jag behövde en liten paus för att fundera vad jag egentligen tycker och tänker. Och med detta något korta och förvirrade inlägg så tänker jag lämna er för denna kväll, men håll till godo med ett kort på just nu världens sötaste (sovandes i skrivande stund)

Jag har kommit fram till att när jag får brev där det står att Landstinget Västmanland Barn- och ungdomskliniken är avsändare så får jag väldiga nervösa problem, mina nerver vill verkligen inte fungera som vanligt. Med andra ord så är det dags för den första kontrollen sen dom tog bort medicinen och nerverna går i taket och funderingarna bara flödar fram från alla mörka skrymslen och vrår. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att allt ska se bra ut fortfarande för jag vill verkligen inte göra om någonting utav det han har varit med om. Visst ser allting bra ut, men det gjorde det och andra sidan när vi åkte från Göteborg också och det slutade med att han fick Betablockare den gången, så jag kan inte låta bli att undra vad som händer den här gången. Jag försöker komma på om dom kan hitta någonting som jag inte redan vet om. Det värsta som kan hända är väl att blåsljudet har blivit värre för då blir det inge roligt, eller att hans hjärta slår mer oregelbundet än vid förra kontrollen. Jag hoppas på det bästa men förväntar mig det värsta, är det nånting jag har lärt mig så är det att aldrig ta ut nånting i förväg. Bara för att han ser pigg och frisk ut så betyder inte det att han är det, det visade sig ju ganska fort. Folk har så svårt att förstå hur någon kan vara sjuk utan att det syns på dom, jag menar, Gustav har varit dålig sen han föddes men folk förstår inte bara för att han alltid har varit pigg trots sitt hjärtfel och trots sina mediciner.
Jag kommer inte få en lugn sund förrän jag har fått resultatet, vilket betyder att jag kommer gå och oroa mig (förmodligen i onödan) tills onsdag eftermiddag. Det skulle vara så skönt att slippa fundera och tänka på alla scenarion, men hur kan jag låta bli? Vad ska jag fundera på annars? Det är allt som snurrar i huvudet mestadelen av tiden. Folk säger att jag behöver en hobby för att tänka på annat men vad ska jag då hitta på? Fortfarande så många frågor kring allt men så få svar att få.

Bjuder på en gammal bild från operationen i Gteborg för att visa hur långt han har kommit

Då lider 2010 mot sitt slut och jag sitter och funderar på vad mina förväntningar för det nya året är. Några löften blir det inte, möjligtvis att försöka njuta av stunden istället för att oroa mig över saker jag inte kan påverka.
Mina förhoppningar för det nya året handlar nog mest om att jag önskar att det ordnar sig för Gustav. Inge mer mediciner och inga kontroller, inga fler operationer och att han bara får vara och njuta i fulla drag utan att behöva titta på sjukhustak. Det känns som att det här året har gått så fruktansvärt fort och jag funderar på var tiden tog vägen egentligen, det känns som om jag inte har hunnit med någonting värt att nämna. Jag hoppas även att jag ska tänka till och göra det som känns rätt för mig  utan att bry mig om vad folk tycker om det. Nästa år ska bli ett starkt år! Så många förhoppningar fast allt egentligen hänger på en själv. Man kan ge hur många löften som helst men när det kommer till kritan så kan man ändå inte hålla någonting om man inte själv vill det.
Jag har lite svårt för nyårslöften, jag förstår poängen men samtidigt så känns det som att allt man lovar på nyår kan man göra när som bara man vill.
Men för att återgå till det nya året. Jag hoppas att det ska bli mer tid över till mina vänner som jag saknar fruktansvärt mycket. Något som jag verkligen hoppas på är att det äntligen blir dop till sommaren, om allt ordnar sig det vill säga. Kanske jag också kan få rätsida på livet i allmänhet, det skulle vara en bra start på året.
Allt snurrar runt i huvudet och jag vet in hur jag ska göra. Jag antar att jag borde göra det jag tycker att jag ska göra fast jag vet att dom flesta andra nog inte skulle hålla med. Jag vet vad jag ska göra men jag drar mig för det. Jag kommer att påverka andras liv och det vill jag helst inte.

Nog pratat om allt det. Vad har ni för förhoppningar inför det nya året och har ni gett några löften?
GOTT NYTT ÅR på er alla önskar jag och Gustav

Nu ska jag då berätta vad det var som fick mig att sätta mig vid bloggen igen. För någon kväll sen så var jag ut med sopor, kl var väl 20 över 11 och såg då en mamma med ett litet barn raggla hemåt. Mamman kunde knappt gå och höll på att ramla omkull ett flertal gånger. Barnet såg inte ut att vara mer än 3 eller 4. Så då till min fråga. Gör man så? Alltså allvarligt. Vad tänker man med när man släpar omkring på ett barn i den åldern så sent på kvällen? Full dessutom. Som mamma själv kan jag verkligen inte förstå det. Jag skulle aldrig drömma om att dricka om jag är själv med min son. Barn inte utsättas för sådant och man ska verkligen inte ta hand om ett barn när man har druckit, man vet inte vad man gör eller hur hårt man tar i när man säger år barnet eller överhuvudtaget vad man gör. Ska man verkligen då lägga det ansvaret på ett barn som i det här fallet visste var dom bodde och var på väg dit. Hur kan man lägga ett sånt ansvar på sitt eget barn? Att barnet får ta ansvar över att se till att både barnet och mamman kommer hem ordentligt. Jag tycker att det är så oansvarigt så jag vet inte vad jag ska säga egentligen.
På något sätt så blir det som att man tar på sig ansvaret och håller koll så det inte händer någonting, vilket också på ett sätt blir helt fel eftersom man ska inte behöva springa ute och hålla koll på folk och vad dom håller på med.
Folk brukar använda sig av frasen: Sköt dig själv och skit i andra. Men gäller det verkligen alltid? Jag tycker att det finns gånger man helt enkelt får göra ett undantag och inte skita i vad folk gör, ibland måste man lägga sig i andras liv. Nu vet jag vad ni tänker, vad hon gör är väl hennes problem och inte ditt. Tyvärr så blir det mitt problem så fort jag ser sånt, jag kan inte låta bli att reagera och vilja lägga mig i och skälla och ha mig, men jag gör inte det. Varför? Jag vet inte riktigt själv faktiskt, som tur är så vet jag vad jag ska göra om det händer igen för man kan inte bara tänka att det där angår inte mig. Tänk på det stackars barnet. Jag lider verkligen.
Vad är era tankar kring detta?

Det var då på tiden. Jag har gått och väntat och väntat och väntat på ett svar.
Gustav blev uppkopplad på ett långtids EKG för ca två månader sen för att se hur det var med hans rytmrubbning. Sen dess har jag gått och väntat och hoppats. Blivit nervös så fort det har ringt från ett okänt nummer och tänkt: nu får jag veta om han blir av med medicinen eller inte. Men inget samtal kom.
Till slut så tröttnade jag på att vänta så jag ringde dom imorse och dom skulle lämna ett meddelande till Gustavs läkare. Och han ringde upp och pratade på om både det ena och det andra och till slut så sa han dom magiska orden: "Jag tycker att vi tar bort medicinen".
Det har jag väntat på enda sen han började med den. Det är så skönt att det inte ens går att beskriva. Livet känns så mycket lättare på en gång. Min lilla kille är nästan frisk. Hur kan man förklara den känslan? Att veta att man inte behöver oroa sig längre, inte behöver låta dagen kretsa omkring hans medicin tider, att inte behöva tassa in till honom mitt i natten och ge honom den och att kunna åka iväg när man vill utan att behöva ha med sig sprutan jämt. När alla dom känslorna hade passerat i huvudet på mig så säger läkaren: MEN...
Men OM han skulle få en hjärtrusning så måste du veta vad du ska titta efter. För du har bara ungefär ett halv dygn på dig innan hjärtat börjar krokna.

Så just nu kan jag inte bestämma mig om jag ska vara överlycklig eller om jag ska fortsätta oroa mig. För några sekunder trodde jag att allt var som det skulle och att det skulle bli bra till slut. Det är klart att det är ett steg i rätt riktning, men ändå. Jag vet att jag inte ska oroa mig så mycket men hur kan jag låta bli? Jag kan inte låta bli att tänka i dom banorna. Vad händer om han får en rusning när han har somnat vid sex, jag menar, han kan sova tills åtta på morgonen därpå. Jag får väl sammanfatta det som att jag är oroligt överlycklig. Lägg dessutom till att han inte behöver komma på ett nytt ultraljud förrän om ca ett halvår så börjar vardagen verka ganska normal nu.

Visst har jag väl mina svackor när jag kommer ihåg tiden på sjukhuset, hur jobbigt det var, hur maktlös man kände sig och allt han fick gå igenom. Ibland så sitter jag och tittar på korten jag tog och kan nästan inte förstå att det är min lilleman som har alla dom där slangarna i, runt och på sig. En mammas värsta mardröm. Jag tittar på hans ärr och kan knappt förstå att han som är så liten varit tvungen att utstå allt det där. Så här i efterhand så vet jag att det har gjort mig starkare, åtminstone hoppas jag det.

Jag bjuder på en liten tillbakablick på tiden i Göteborg, så förstår ni att jag verkligen inte saknar det

Ja jag vet, det har varit tyst alldeles för länge nu. Men det känns som att på senaste tiden har det bara varit för mycket. I torsdags fick vi lov att ta bort våran underbara lilla Romeo endast sju månader gammal. Jag saknar honom så otroligt mycket. Ingen som kommer till dörren när man kommer hem och ingen som kommer hoppandes upp i soffan på kvällarna och inga morgonpussar ( läs morgonslick) innan man vaknar. Det är bara tomt, tyst och tråkigt.
Det började på tisdag eftermiddag när han helt plötsligt faller ihop i soffan och ligger och krampar. Jag ringer veterinären som konstaterar att han förmodligen har haft ett epilepsi anfall och att det inte är någon fara. Får han något mer så skulle jag ringa men det trodde hon inte att han skulle få. Nej men inte alls?? Fram tills klockan 5 på morgonen hade han haft sex stycken! Så jag ringer väl veterinären igen och frågar vad jag ska göra, och hon säger att jag måste åka till Strömsholm med honom. Jag sätter mig och ringer dit istället och pratar igenom det som har hänt med dom och dom säger att det man kan göra är att antingen komma in med honom eller att ta bort honom av djurhälsoskäl. När man har haft så många anfall på så kort tid så har hjärnan tagit mycket stryk och dom kan inte lova att han blir som vanligt. Det kanske inte märktes jätte mycket på honom så, men det var såna småsaker som man såg direkt. Han bara låg i soffan och kom inte till dörren när man öppnade den och andra likadana saker som han annars alltid gör.
Jag ringde till veterinären igen och sa att vi hade beslutat att avliva honom p.g.a djurhälsoskäl.
Jag fullkomligt älskar våran veterinär, hon är så förstående och hon är trevlig. Jag passade på att prata lite med henne om det och hon sa att det är väldigt ovanligt att en så ung hund har så allvarliga epilepsianfall och hon höll med om att det var bäst i längden för honom.
Men visst känner jag mig hemsk som tog bort en sån liten hund. Men är det rättvist att börja en medicinering med medicin som har väldigt många biverkningar som han skulle ha fått äta resten av livet och vi kanske hade fått tagit bort honom ändå? Att ha börjat men blivit tvugna att ta bort honom för att han hade fått en biverkning?
Som tur var (om man nu kan säga så) så höll hon med mig och tyckte att det var ett starkt beslut att fatta för att han inte skulle få lida i onödan.
Jag vet inte riktigt. Sen att det finns folk som går runt och snackar en massa skit blir jag bara arg på.
Då kommer min fråga till er. Vad gör ni med en stor hund som ska dominera? Det är gentligen allt jag undrar över denna kväll?

I torsdags var det äntligen begravning i alla fall, eller kanske inte ska säga äntligen? På ett sätt så var det skönt för man kan få ett slags avslut på en del av det, men samtidigt så blir det jobbigare för allt blir så verkligt. Det är så mycket som snurrar runt i huvudet så jag vet inte vart jag ska börja nånstans. Det blir så svårt att få ur sig nånting när det inte finns någon att prata med, eller det finns många att prata med men jag en del vill bara höra en massa skvaller och bryr sig egentligen inte om hur jag mår och då blir jag bara så trött. Ska det verkligen vara så svårt att lämna mig ifred då? Uppenbarligen. Vad ska man göra för att få folk att förstå? Jag menar, helt ärligt nu, är det verkligen så svårt? Jag tycker inte det men jag kan ju ha fel. Allt blir så krångligt, komplicerat och jobbigt. Alla säger, du kan prata med mig. Men hur vet jag att jag verkligen kan lita på personen i fråga? Att personen i fråga verkligen bryr sig om mig och inte allt jag vet? Helt omöjligt. Nu känns det som det börjar bli lite rörigt i mina tankar men det bjuder jag på. Förstår knappt själv så det jämnar ju ut sig.
Tror att det är så svårt att skriva om för jag tycker att det är så personligt, men samtidigt så är det skönt att bara få ur sig allt utan att behöva sitta med någon som ser medlidande ut. Eller nu blev det fel igen. Jag är väldigt glad att mina vänner har medlidande och bryr sig, men det är svårt att prata om eftersom dom inte kände honom. Låter det logiskt? Antagligen inte. Kan ju vara kul och se om någon hänger med i mina förvirrade tankar.
Äh, tror jag ger upp. Visst folk förstår ändå inte.

På måndag är det dags igen. Ultraljud. Börjar känna mig lite nervös eftersom dom inte vet om symptomen kommit tillbaka för att medicindosen behöver höjas eller om någon av hans patchar har börjat läcka. Jag hoppas i alla fall på det förstnämnda. Jag tror inte jag klarar av en till operation om jag ska vara helt ärlig. Kommer fortfarande ihåg det som det vore igår. Väntan innan och när dom har rullat in honom oron om allt ska gå bra eller inte. Jag kommer så väl ihåg kvällen innan hans första operation och det är ingenting jag vill uppleva igen. Andra gången blev det nästan ännu värre eftersom dom rullade in honom akut. Man fick ingen tid att förbereda sig på vad som skulle hända och sen tog det nästan dubbelt så lång tid som första gången, jag hade nerverna utanpå. Svårt att fokusera och tänka på något annat. Egentligen så vet jag att jag inte behöver oroa mig, eller rättare sagt att jag inte SKA tänka så. Tyvärr så är det lättare sagt än gjort, vilket bara gör saken så mycket värre. Måste försöka slappna av och tänka på annat. Känns som om jag är i stort behov av distraktioner, någon som har några förslag? Inte lätt att hitta något som får en att tänka på annat, inte när det är en sån stor del av vårat liv. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om något liknande. Svårt för dom att sätta sig in i känslan och verkligen förstå, men alla ni som försöker är guld värda. Så nu sitter jag är och lyssnar på Raubtier och har en liten minnestripp, trots att det är något jag försöker undvika. Det som är skönt är att jag kan skriva ut alla mina tankar här och inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Istället för att gå och grubbla på det så försöker jag få ur mig allt innan jag blir tokig av det, men det är inte alltid så lätt det heller. Det jag skriver om blir väldigt personligt och utlämnande för mig. Jag tror inte att folk förstår hur jobbigt det är egentligen att sitta och skriva om allt som går fel eller misslyckas. Ibland känns det som jag släpper folk alldeles för nära inpå men samtidigt känns det skönt att alla vet hur det står till utan att jag behöver ringa 20 personer varje dag. Känner mig naken när jag skriver som jag gör, svårt att lita på folk som jag har. Men samtidigt så vet jag att det är nyttigt. Eller jag vet inte, nu känns det som om jag gled ifrån ämnet lite grann. Men jag kan inte låta bli att tänka i dom banorna. Det kommer automatiskt vilket är ganska skrämmande. Det är inte så kul att veta att så fort vi ska på ultraljud så tänker jag på fler operationer och alla möjliga komplikationer som kan tillkomma. Men vad ska jag göra?

Satt och tittade igenom gamla kort på Gustav och började känna mig lite lätt nostalgisk. Tiden går så fort, jag kan knappt fatta att min kille har varit så liten.

På BB


Ca en vecka gammal




Ca sex veckor gammal


Ca tre månader tror jag


Fyra månader


Sju månader


Ca nio månader


Ett år


Behöver jag säga nåt mer?

Jo då, jag kan faktiskt annat än att älta samma saker om och om igen eller att skälla på folk. Så jag tänkte att iställer för att skriva en massa trök så bjuder jag på lite roliga bilder istället.

Titta och njut
Så här söt ser man ut när reklamen går på tv


En fikapaus i Lycksele djurpark, väldans nyvaken


Killarna nere på La Stella var snälla och gav honom en klubba


En riktig snygging lipar alltid när mamma ska ta kort


Så här snygg är han när han sover



Och med det gott folk så avslutar jag kvällen

Jo då gott folk, ännu en nattbloggning. Jag tänkte att ni lär ha så kul att läsa mina förvirrade inlägg mitt i natten så jag skulle göra ett försök till, fast denna gång hög på energidryck.

Ibland blir jag bara så trött på folk så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Folk som inte har med saker att göra bara ältar och ältar och förväntar sig att jag ska sitta och skvallra om det. Ge fan i det om ni inte bryr er annat än att vara ohälsosamt nyfikna och låt mig vara ifred. Inte en enda dag går utan folk som är som iglar och frågar och undrar än om det ena och det andra. Har sagt det förut och säger det igen. JAG BERÄTTAR INGET OM NI INTE HAR MED DET ATT GÖRA SÅ GE ER!
Nu ska jag ju inte vara hemsk och dra alla över en kam, för det finns folk som hör av sig varje dag som faktiskt bryr sig om mig och inte om att tillfredsställa sin nyfikenhet. Er alla tycker jag fruktansvärt mycket om.
Så nu sitter jag här mitt i natten, hög på energidryck och beklagar mig över alla hyenor i stan som inte bryr sig ett jävla skit. Jag är så trött på det. Om man inte bryr sig om folk varför höra av sig? Kan man verkligen vara så förannat nyfiken så man måste hålla på och göra saker värre än vad det redan är? När folk ställer en fråga som: Har du kommit över det nu då? då blir jag bara arg. Jag kommer över det när jag gör det. Det är inte precis någonting roligt. Det är pappan till min son och jag har en historia med honom. Varför måste jag komma över det på två veckor? Varför kan det inte bara få ta den tid det tar? Det blir inte bättre av att ni tjatar om det varenda dag, jag vet att ni vill veta grejer men vill jag inte berätta ena dagen så vill jag förmodligen inte berätta dagen efter heller eller dagen efter det. Alla ni som säger att det bara är att ringa om jag behöver prata, er vet jag iaf att ni bryr er. Jag menar, vad ska jag göra? Ska jag bara be folk att dra åt helvete efter som dom inte fattar? Allting blir så mycket jobbigare när man inte får tänka och tycka i fred, utan alla ska lägga sig i och vet precis vad jag egentligen ska tänka och tycka. Just nu snurrar det runt i skallen och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men allvarligt, få höra nu. Vad tycker ni egentligen? Är det konstigt att jag är ledsen?

Det ser ut som att det blir ännu en nattblogging trots allt. Jag vet inte varför jag sitter och häver ur mig allt mitt i natten, kanske känns det säkrare i mörkret än i dagsljus. På natten känns det mer som en dröm, än mitt på dan då man måste inse verkligheten.

Halv tre idag ringer min telefon och det är enhetschefen nere på psyk som ringer. Han pratar om hur hemskt det var och vilket chock besked det var för oss att få. (Nehe, det menar han inte?) I alla fall så säger han att dom har som standard att ringa och erbjuda dom närmaste att få komma och prata. Han babblar en stund och frågar sen om jag är intresserad. Vidare mumlade han någonting om att jag skulle få träffa Jockes läkare eller någonting sånt. Hur kan jag säga nej till det? Det var bara att tacka och acceptera. Så nu sitter jag här och fasar för mötet imorgon. Jag gillar inte psykologer. Men kanske dom kan säga nånting konkret? Jag vet inte.

Måste passa på att tacka alla som stöttar mig. Ni har ingen aning om vad det betyder.

Så imorgon ska jag inte bara hinna med ett dagismöte på förmiddagen och ett psykmöte på eftermiddagen, jag måste däremellan hinna med att ringa Polisen, Familjerätten och så måste jag ringa Barnkliniken i Västerås för att få en ny tid för ultraljud för att se om Gustavs medicindos måste höjas. Det känns med andra ord som att jag har ganska fullt upp imorgon. Hur jag ska hinna med allt har jag ingen aning om men på nåt sätt ska det väl gå? Eller? Ingen som vill ringa lite åt mig? Eller gå till dagis? Det känns som om jag skulle behöva ha några dygn med 48 timmar istället för 24. Mellan allt annat jag måste hinna med så ska jag även hitta tid att få sitta ifred och fundera lite. Jag börjar känna mig lite stressad så jag får fortsätta  svamla imorgon.

Nu sitter jag här och nattbloggar igen fast jag lovade mig själv att aldrig göra det. Det brukar bli såna förvirrade inlägg och man blottar alldeles för mycket av sina innersta tankar. Egentligen är det väl de jag har bloggen till. Att ha ett ställe där jag kan skriva precis vad jag känner utan att andra ska lägga sig i. Idag är det en riktigt tung dag. Det går inte ens att förklara. Det känns som om jag går omkring med ett dimhölje över mina ögon och allt jag kan tänka är: Varför?

Varför ge upp sitt liv när man har så mycket att leva för? Varför lämna så många lösa trådar som aldrig kommer att få svar? Varför lämna alla som bryr sig, utan någonting? Varför lämna sitt barn under såna omständigheter? Varför, varför och åter varför?

Så många frågor men inte ett enda svar. Frågor som förmodligen aldrig kommer att bli besvarade för den enda personen som kan svara på dom finns inte längre bland oss. Så många människor med lika många funderingar som aldrig kommer att förstå någonting, aldrig få några svar eller förklaringar. Livet är en tragisk lek som alltför ofta går fel. Hur ska man reagera? Vad ska man tänka, tycka eller känna? Jag känner att jag ställer frågor som är omöjliga att svara på men det ligger förmodligen i den mänskliga naturen att alltid vilja veta allt. Hur ska man få någon ro med en massa funderingar men inte några svar?

Jag ska komma till saken istället för att svamla omkring som en toka. Fredag natt ringer min mobiltelefon mitt i natten, jag svarar och rösten i andra änden frågar vem det är han pratar med. Madelene Nykvist säger jag varpå han presenterar sig och säger att han ringer från polisen. Bara det gav mig nästan en hjärtattack. Vidare säger han att han vill prata med mig och han står utanför porten och att jag ska komma ner och öppna. Uppe i lägenheten igen så berättar han att Jocke har tagit sitt liv. Jag fattar ingenting. Det är nollställt. Skulle min sons pappa inte finnas mer? Nej det har jag svårt att tro. Men så var det. Min son kommer aldrig att komma ihåg sin pappa, aldrig få lära känna honom, leka med honom, krama honom eller bara prata med honom.
Kommer inte ihåg hur jag reagerade, jag blev för chockad. Men jag kunde snabbt konstatera att polisen inte stod och drev med mig. Jag stod och stammade i säkert tio minuter innan jag kunde få ur mig nånting, jag kunde inte fatta det. Min son har ingen pappa längre.
På lördagen när jag vaknade kändes det fortfarande som en dröm, en hemsk dröm innan jag insåg att det var verklighet. Min son har verkligen inte längre någon pappa. Allt eftersom dagen gick och jag ringde runt och berättade för folk så började reaktionerna komma. Jag tänkte på Gustav och allt han kommer att missa, på allt Jocke kommer att missa, på allt båda kommer att missa. Istället för att ha ett helt liv på sig att lära känna sin pappa så tog allt slut på bara några sekunder. Ungefär nu så börjar känna mig lite arg.
Hur kan man göra så? Hur kan man lämna sitt barn under såna omständigheter? Vad tänker man på när man tycker att man inte har något att leva för? Att allt är värdelöst och det finns ingen utväg?
Jag förstår inte och kommer nog aldrig förstå. Det kanske verkar hemskt att jag känner ilska mot honom men jag är inte arg på det sättet. Jag är arg på allt som han missunnade Gustav i samma sekund som han tog det beslut som han tog. All sorg han orsakade sin sambo och hennes son. Hans föräldrar, vänner och alla andra som brydde sig om honom. Att bara lämna alla. Det gör mig riktigt arg.
Samtidgt så är jag är ledsen av precis samma anledningar.

Jag vet inte hur jag ska förklara för Gustav när han börjar fråga om sin pappa. Hur ska jag kuna förklara att han tyckte att livet inte var värt att leva? Hur ska jag förklara att han älskade honom så mycket men ändå inte ville leva för att se honom bli vuxen? Kanske är jag självisk och bara tänker på hur det påverkar Gustavs liv, men hur ska jag kunna tänka på något annat sätt? Jag vet att jag inte är den som lider mest, långt ifrån, det vet jag. Men betyder det att jag inte har någon rätt att reagera? Betyder det att jag ska dra på mig en mask och låtsas likgiltig? Det går bara inte.

Nej, jag tror jag har svamlat tillräkligt nu för en natt men jag kan ändå inte sluta grubbla.
Jag försöker intala mig att om jag visste varför så skulle det kännas lättare att acceptera, men sen funderar jag på om jag verkligen vill veta. Vill man veta när det väl kommer till kritan eller är det skonsammare att inte ha en aning?

En liten flicka helt ensam står
i hennes ansikte syns tårarnas spår
Varför ska livet vara så svårt
aldrig lätt utan bara hårt
Varför är vägen så svår att se
allt hon vill göra är att skratta och le
Hon går runt och önskar så mycket mer
bara väntar att någon bakom masken ser
Men allt eftersom, tiden den går
hon märker att ingen henne förstår

Satt och läste igenom inlägget jag skrev inatt och inte förstod jag mycket av det heller. Det brukar bli såna inlägg när jag inte har skrivit på ett tag så det känns som huvudet ska explodera av allt. Är väl kanske inte lika förvirrad idag men inte långt ifrån. Jag ringde Barnmottagningen i Västerås och fick ett snorkigt svar att dom hade telefontid igen imorgon kl 10-11,30. Så jag fick inte så mycket gjort idag heller, men jag kom ihåg att ringa veterinären och skolan i alla fall.
Det är så mycket som snurrar runt i huvudet just nu och jag har tappat all koncentration för länge sen. Jag har blivit så tankspridd och glömsk så det är nästan skrämmande. Det känns som om ingenting fungerar som det ska. Jag bara väntar på den dagen då han slipper ta mediciner längre, eller rättare sagt jag önskar det. Läkarna säger att han borde klara sig utan dom. Men jag vet inte. Läkarna vet inte ens varför han har fått dom problemen han fick efter operationen så jag vet inte hur dom ska kunna lova sådana saker.
Det är nog därför jag är så otålig, tycker att det går så långsamt. Jag joppas verkligen att dosen inte behöver höjas och jag hoppas att förträgningen fortfarande ser bra ut. Samtidigt som jag vill göra ett nytt ultraljud så bävar jag samtidigt för det. Tänk så ser det åt helvete ut? Vad gör jag då? Finns tyvärr inga svar på det. Jag antar att det bara är att ta dagen som den kommer och hoppas på det bästa.