En hjärtesak

Då lider 2010 mot sitt slut och jag sitter och funderar på vad mina förväntningar för det nya året är. Några löften blir det inte, möjligtvis att försöka njuta av stunden istället för att oroa mig över saker jag inte kan påverka.
Mina förhoppningar för det nya året handlar nog mest om att jag önskar att det ordnar sig för Gustav. Inge mer mediciner och inga kontroller, inga fler operationer och att han bara får vara och njuta i fulla drag utan att behöva titta på sjukhustak. Det känns som att det här året har gått så fruktansvärt fort och jag funderar på var tiden tog vägen egentligen, det känns som om jag inte har hunnit med någonting värt att nämna. Jag hoppas även att jag ska tänka till och göra det som känns rätt för mig  utan att bry mig om vad folk tycker om det. Nästa år ska bli ett starkt år! Så många förhoppningar fast allt egentligen hänger på en själv. Man kan ge hur många löften som helst men när det kommer till kritan så kan man ändå inte hålla någonting om man inte själv vill det.
Jag har lite svårt för nyårslöften, jag förstår poängen men samtidigt så känns det som att allt man lovar på nyår kan man göra när som bara man vill.
Men för att återgå till det nya året. Jag hoppas att det ska bli mer tid över till mina vänner som jag saknar fruktansvärt mycket. Något som jag verkligen hoppas på är att det äntligen blir dop till sommaren, om allt ordnar sig det vill säga. Kanske jag också kan få rätsida på livet i allmänhet, det skulle vara en bra start på året.
Allt snurrar runt i huvudet och jag vet in hur jag ska göra. Jag antar att jag borde göra det jag tycker att jag ska göra fast jag vet att dom flesta andra nog inte skulle hålla med. Jag vet vad jag ska göra men jag drar mig för det. Jag kommer att påverka andras liv och det vill jag helst inte.

Nog pratat om allt det. Vad har ni för förhoppningar inför det nya året och har ni gett några löften?
GOTT NYTT ÅR på er alla önskar jag och Gustav

Nu ska jag då berätta vad det var som fick mig att sätta mig vid bloggen igen. För någon kväll sen så var jag ut med sopor, kl var väl 20 över 11 och såg då en mamma med ett litet barn raggla hemåt. Mamman kunde knappt gå och höll på att ramla omkull ett flertal gånger. Barnet såg inte ut att vara mer än 3 eller 4. Så då till min fråga. Gör man så? Alltså allvarligt. Vad tänker man med när man släpar omkring på ett barn i den åldern så sent på kvällen? Full dessutom. Som mamma själv kan jag verkligen inte förstå det. Jag skulle aldrig drömma om att dricka om jag är själv med min son. Barn inte utsättas för sådant och man ska verkligen inte ta hand om ett barn när man har druckit, man vet inte vad man gör eller hur hårt man tar i när man säger år barnet eller överhuvudtaget vad man gör. Ska man verkligen då lägga det ansvaret på ett barn som i det här fallet visste var dom bodde och var på väg dit. Hur kan man lägga ett sånt ansvar på sitt eget barn? Att barnet får ta ansvar över att se till att både barnet och mamman kommer hem ordentligt. Jag tycker att det är så oansvarigt så jag vet inte vad jag ska säga egentligen.
På något sätt så blir det som att man tar på sig ansvaret och håller koll så det inte händer någonting, vilket också på ett sätt blir helt fel eftersom man ska inte behöva springa ute och hålla koll på folk och vad dom håller på med.
Folk brukar använda sig av frasen: Sköt dig själv och skit i andra. Men gäller det verkligen alltid? Jag tycker att det finns gånger man helt enkelt får göra ett undantag och inte skita i vad folk gör, ibland måste man lägga sig i andras liv. Nu vet jag vad ni tänker, vad hon gör är väl hennes problem och inte ditt. Tyvärr så blir det mitt problem så fort jag ser sånt, jag kan inte låta bli att reagera och vilja lägga mig i och skälla och ha mig, men jag gör inte det. Varför? Jag vet inte riktigt själv faktiskt, som tur är så vet jag vad jag ska göra om det händer igen för man kan inte bara tänka att det där angår inte mig. Tänk på det stackars barnet. Jag lider verkligen.
Vad är era tankar kring detta?