En hjärtesak

På måndag är det dags igen. Ultraljud. Börjar känna mig lite nervös eftersom dom inte vet om symptomen kommit tillbaka för att medicindosen behöver höjas eller om någon av hans patchar har börjat läcka. Jag hoppas i alla fall på det förstnämnda. Jag tror inte jag klarar av en till operation om jag ska vara helt ärlig. Kommer fortfarande ihåg det som det vore igår. Väntan innan och när dom har rullat in honom oron om allt ska gå bra eller inte. Jag kommer så väl ihåg kvällen innan hans första operation och det är ingenting jag vill uppleva igen. Andra gången blev det nästan ännu värre eftersom dom rullade in honom akut. Man fick ingen tid att förbereda sig på vad som skulle hända och sen tog det nästan dubbelt så lång tid som första gången, jag hade nerverna utanpå. Svårt att fokusera och tänka på något annat. Egentligen så vet jag att jag inte behöver oroa mig, eller rättare sagt att jag inte SKA tänka så. Tyvärr så är det lättare sagt än gjort, vilket bara gör saken så mycket värre. Måste försöka slappna av och tänka på annat. Känns som om jag är i stort behov av distraktioner, någon som har några förslag? Inte lätt att hitta något som får en att tänka på annat, inte när det är en sån stor del av vårat liv. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om något liknande. Svårt för dom att sätta sig in i känslan och verkligen förstå, men alla ni som försöker är guld värda. Så nu sitter jag är och lyssnar på Raubtier och har en liten minnestripp, trots att det är något jag försöker undvika. Det som är skönt är att jag kan skriva ut alla mina tankar här och inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Istället för att gå och grubbla på det så försöker jag få ur mig allt innan jag blir tokig av det, men det är inte alltid så lätt det heller. Det jag skriver om blir väldigt personligt och utlämnande för mig. Jag tror inte att folk förstår hur jobbigt det är egentligen att sitta och skriva om allt som går fel eller misslyckas. Ibland känns det som jag släpper folk alldeles för nära inpå men samtidigt känns det skönt att alla vet hur det står till utan att jag behöver ringa 20 personer varje dag. Känner mig naken när jag skriver som jag gör, svårt att lita på folk som jag har. Men samtidigt så vet jag att det är nyttigt. Eller jag vet inte, nu känns det som om jag gled ifrån ämnet lite grann. Men jag kan inte låta bli att tänka i dom banorna. Det kommer automatiskt vilket är ganska skrämmande. Det är inte så kul att veta att så fort vi ska på ultraljud så tänker jag på fler operationer och alla möjliga komplikationer som kan tillkomma. Men vad ska jag göra?