Fortsatta funderingar
Det ser ut som att det blir ännu en nattblogging trots allt. Jag vet inte varför jag sitter och häver ur mig allt mitt i natten, kanske känns det säkrare i mörkret än i dagsljus. På natten känns det mer som en dröm, än mitt på dan då man måste inse verkligheten.
Halv tre idag ringer min telefon och det är enhetschefen nere på psyk som ringer. Han pratar om hur hemskt det var och vilket chock besked det var för oss att få. (Nehe, det menar han inte?) I alla fall så säger han att dom har som standard att ringa och erbjuda dom närmaste att få komma och prata. Han babblar en stund och frågar sen om jag är intresserad. Vidare mumlade han någonting om att jag skulle få träffa Jockes läkare eller någonting sånt. Hur kan jag säga nej till det? Det var bara att tacka och acceptera. Så nu sitter jag här och fasar för mötet imorgon. Jag gillar inte psykologer. Men kanske dom kan säga nånting konkret? Jag vet inte.
Måste passa på att tacka alla som stöttar mig. Ni har ingen aning om vad det betyder.
Så imorgon ska jag inte bara hinna med ett dagismöte på förmiddagen och ett psykmöte på eftermiddagen, jag måste däremellan hinna med att ringa Polisen, Familjerätten och så måste jag ringa Barnkliniken i Västerås för att få en ny tid för ultraljud för att se om Gustavs medicindos måste höjas. Det känns med andra ord som att jag har ganska fullt upp imorgon. Hur jag ska hinna med allt har jag ingen aning om men på nåt sätt ska det väl gå? Eller? Ingen som vill ringa lite åt mig? Eller gå till dagis? Det känns som om jag skulle behöva ha några dygn med 48 timmar istället för 24. Mellan allt annat jag måste hinna med så ska jag även hitta tid att få sitta ifred och fundera lite. Jag börjar känna mig lite stressad så jag får fortsätta svamla imorgon.
Halv tre idag ringer min telefon och det är enhetschefen nere på psyk som ringer. Han pratar om hur hemskt det var och vilket chock besked det var för oss att få. (Nehe, det menar han inte?) I alla fall så säger han att dom har som standard att ringa och erbjuda dom närmaste att få komma och prata. Han babblar en stund och frågar sen om jag är intresserad. Vidare mumlade han någonting om att jag skulle få träffa Jockes läkare eller någonting sånt. Hur kan jag säga nej till det? Det var bara att tacka och acceptera. Så nu sitter jag här och fasar för mötet imorgon. Jag gillar inte psykologer. Men kanske dom kan säga nånting konkret? Jag vet inte.
Måste passa på att tacka alla som stöttar mig. Ni har ingen aning om vad det betyder.
Så imorgon ska jag inte bara hinna med ett dagismöte på förmiddagen och ett psykmöte på eftermiddagen, jag måste däremellan hinna med att ringa Polisen, Familjerätten och så måste jag ringa Barnkliniken i Västerås för att få en ny tid för ultraljud för att se om Gustavs medicindos måste höjas. Det känns med andra ord som att jag har ganska fullt upp imorgon. Hur jag ska hinna med allt har jag ingen aning om men på nåt sätt ska det väl gå? Eller? Ingen som vill ringa lite åt mig? Eller gå till dagis? Det känns som om jag skulle behöva ha några dygn med 48 timmar istället för 24. Mellan allt annat jag måste hinna med så ska jag även hitta tid att få sitta ifred och fundera lite. Jag börjar känna mig lite stressad så jag får fortsätta svamla imorgon.
Kommentarer
Trackback
