Vart tar tiden vägen?
Det har hänt så mycket den senaste tiden så jag vet inte vart jag ska börja, så istället för att försöka rabbla upp allt så skiter jag bara i det. Tar det någon gång när jag känner att jag orkar. Orkar inte titta bakåt när man kan välja att blicka framåt. Vilket hyckleri att säga det egentligen, för tänker man efter så blickar jag tillbaka ganska mycket.
Det bara känns som om framstegen har tagit slut och att allting står stilla. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra förutom att skriva ur mig allt. Problemet är att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Kan väl börja med det positiva och säga att Gustav har börjat gå upp lite bättre i vikt även om han fortfarande ligger ganska mycket efter. Dagisplats har vi fått också och snart börjar inskolningen. Gud va stor min lilla prins har blivit. Tiden går så fort. Jag vet inte om det är därför jag tycker att allt står stilla, jag kanske tycker att allt med hans hjärta ska gå mycket fortare än vad det egentligen ska göra. Kan allt verkligen vara så enkelt? Förmodligen inte då livet inte alls brukar vara så lätt som det verkar.
Imorgon måste jag ringa till Barnkliniken i Västerås och prata med vår doktor där och säga att vi måste få en ny tid så dom får göra ett nytt ultraljud på Gustav. Det känns lite lagom jobbigt måste jag erkänna. Jag hade i ärlighetens namn helst sluppit det men jag har börjat märka små tecken på att medicindosen han får nu inte riktigt räcker till. Snacka om att det känns som deja-vu. Symptomen börjar komma tillbaka som han hade innan operationen och jag kan ju erkänna att mina nerver är i lite uppror för tillfället.
Det är så svårt att förklara för folk eftersom han inte ser "sjuk" ut och då har dom i regel svårt att förstå. Man får kommentarer som "men du behöver ju inte oroa dig, han ser så frisk ut" och liknande. Visst har dom väl rätt i att han ser frisk ut men det betyder inte att han är det.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag menar, det är klart att han är frisk. I alla fall i den meningen att han inte har några fler hål i hjärtat längre. Men samtidigt så blev det ju så att operationen som skulle göra honom bra gjorde honom dålig också. Eller jag vet inte, har en väldigt förvirrad dag och då blir det ett väldigt förvirrat inlägg mitt i natten när jag har kommit på att jag behöver skriva lite. Skulle kanske behöva sova på saken innan jag häver ur mig allt. Jag vet inte, allting känns som om det ligger utanför min kontroll.
Det bara känns som om framstegen har tagit slut och att allting står stilla. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra förutom att skriva ur mig allt. Problemet är att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Kan väl börja med det positiva och säga att Gustav har börjat gå upp lite bättre i vikt även om han fortfarande ligger ganska mycket efter. Dagisplats har vi fått också och snart börjar inskolningen. Gud va stor min lilla prins har blivit. Tiden går så fort. Jag vet inte om det är därför jag tycker att allt står stilla, jag kanske tycker att allt med hans hjärta ska gå mycket fortare än vad det egentligen ska göra. Kan allt verkligen vara så enkelt? Förmodligen inte då livet inte alls brukar vara så lätt som det verkar.
Imorgon måste jag ringa till Barnkliniken i Västerås och prata med vår doktor där och säga att vi måste få en ny tid så dom får göra ett nytt ultraljud på Gustav. Det känns lite lagom jobbigt måste jag erkänna. Jag hade i ärlighetens namn helst sluppit det men jag har börjat märka små tecken på att medicindosen han får nu inte riktigt räcker till. Snacka om att det känns som deja-vu. Symptomen börjar komma tillbaka som han hade innan operationen och jag kan ju erkänna att mina nerver är i lite uppror för tillfället.
Det är så svårt att förklara för folk eftersom han inte ser "sjuk" ut och då har dom i regel svårt att förstå. Man får kommentarer som "men du behöver ju inte oroa dig, han ser så frisk ut" och liknande. Visst har dom väl rätt i att han ser frisk ut men det betyder inte att han är det.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag menar, det är klart att han är frisk. I alla fall i den meningen att han inte har några fler hål i hjärtat längre. Men samtidigt så blev det ju så att operationen som skulle göra honom bra gjorde honom dålig också. Eller jag vet inte, har en väldigt förvirrad dag och då blir det ett väldigt förvirrat inlägg mitt i natten när jag har kommit på att jag behöver skriva lite. Skulle kanske behöva sova på saken innan jag häver ur mig allt. Jag vet inte, allting känns som om det ligger utanför min kontroll.
Kommentarer
Trackback
