En hjärtesak

Satt och läste igenom inlägget jag skrev inatt och inte förstod jag mycket av det heller. Det brukar bli såna inlägg när jag inte har skrivit på ett tag så det känns som huvudet ska explodera av allt. Är väl kanske inte lika förvirrad idag men inte långt ifrån. Jag ringde Barnmottagningen i Västerås och fick ett snorkigt svar att dom hade telefontid igen imorgon kl 10-11,30. Så jag fick inte så mycket gjort idag heller, men jag kom ihåg att ringa veterinären och skolan i alla fall.
Det är så mycket som snurrar runt i huvudet just nu och jag har tappat all koncentration för länge sen. Jag har blivit så tankspridd och glömsk så det är nästan skrämmande. Det känns som om ingenting fungerar som det ska. Jag bara väntar på den dagen då han slipper ta mediciner längre, eller rättare sagt jag önskar det. Läkarna säger att han borde klara sig utan dom. Men jag vet inte. Läkarna vet inte ens varför han har fått dom problemen han fick efter operationen så jag vet inte hur dom ska kunna lova sådana saker.
Det är nog därför jag är så otålig, tycker att det går så långsamt. Jag joppas verkligen att dosen inte behöver höjas och jag hoppas att förträgningen fortfarande ser bra ut. Samtidigt som jag vill göra ett nytt ultraljud så bävar jag samtidigt för det. Tänk så ser det åt helvete ut? Vad gör jag då? Finns tyvärr inga svar på det. Jag antar att det bara är att ta dagen som den kommer och hoppas på det bästa.