En hjärtesak

Förra torsdagen så åkte jag och Gustav ut till Nybyn för att hålla stackars Sandra sällskap. Hon satt därute alldeles själv med Julia och vaktade huset åt sina föräldrar. Vi skulle stanna över natten och jag var så nervös när jag packade. Jag var livrädd att jag skulle glömma hans mediciner, vilket skulle vara katastrofalt eftersom vi sitter fast därute mer eller mindre. Tror jag kollade väskan säkert femton gånger innan vi skulle åka. Vi blev hämtade på fredagen igen och åkte tillbaka på lördagen och kom äntligen hem till civilisationen på söndagen. Nu har jag däremot tänkt att stanna i stan ett bra tag framöver vill jag  lova.
Det var skönt att komma iväg men samtidigt så oroade jag mig att det skulle hända något med honom medan vi var där. Finns så mycket att oroa sig för. Fast jag försöker att inte tänka för mycket på det så kommer det alltid krypande när jag inte är beredd.

På ett sätt så saknar jag tiden innan operationen, innan allt det jobbiga. Just med all oro. Innan jag ens visste att han var sjuk, men så ska man kanske inte tänka. Men det gör jag i alla fall. Inte för att jag inte älskar honom för att han är sjuk utan för att jag önskar att han hade sluppit allt som har hänt.

Nu kommer minnena tillbaka och det känns som en bra idé att sluta tänka på det. Så jag bjuder på några glada kort istället.


Först så hade han och Julia lite kramkalas när dom inte hade setts på länge.


Sen blev det lite pusskalas och ja, han pussas med munnen öppen


Sen var det matdags och det finns väl inga sura miner då


Och med dom glada korten så säger jag hejdå till alla